Bästisar och bonusar | Mamma till en Viking

Mamma till en Viking

Annons

Bästisar och bonusar

Jag och Elli lärde känna varandra i tidiga tonåren. Hon var 14 och jag 16 tror jag. I början umgicks vi i samma kretsar men efter ett tag började vi umgås bara hon och jag. Jag hade turen att bo i en egen lägenhet på hela 22 kvadrat där hela gänget mer eller mindre bodde i vissa perioder och Elli var hos mig varje dag. Vi har gjort mycket galet tillsammans och hade en period på några år där vi festade väldigt mycket. Några år fram i tiden började vi hänga mycket på en krog i stan där vi bor och en av mina bästa kompisar från högstadiet var dörrvakt på helgerna när han var hemma från lumpen. Låååång historia kort. Han var kär i mig, jag var inte kär i honom. Då.

Elli och han började ses, hon kollade med mig att det var okej för mig. Världens bästa lilla kille blev till, dom slutade ses och jag och den här vännen som vi kan kalla C hädanefter blev tillsammans, efter att jag och Elli pratat om det. Jag ville veta att det var okej med henne, hade hon sagt nej hade jag inte blivit tillsammans med honom. Vid det här laget var jag störtkär i honom. Frid och fröjd kanske man kan tänka men när jag ser tillbaka så här nästan tolv år senare så är jag väldigt stolt över hur tusan vi fick och får allt att funka. Vi var 19  och 21 då, och då är man verkligen inte vuxen.

Det var otroligt jobbigt under tiden innan James föddes, Elli och C var som hund och katt och tålde i princip inte varandra emellanåt och jag kände att det var svårt att stötta båda. Hon behövde stöd i att vara ensam och gravid och han behövde stöd i att han skulle bli pappa och även om jag älskade honom så tyckte jag inte alltid att han hade eller gjorde rätt så jag försökte hitta något sätt att medla så det skulle bli bra för alla. Vi var mycket arga på varandra i perioder allihopa tror jag, mest för att det var en så jobbig situation. Det var samtidigt jobbigt för mig att min pojkvän som jag var nykär i fick barn med någon annan.

Men sen kom James och från den stunden han föddes så blev jag förälskad, i den fantastiska lilla person han var och är.

Den här lilla killen som när han var tre år satt med mig ute och tittade på stjärnorna och sa ; “Maja, jag älskar dig till stjärnorna och tillbaka”  Trots mycket bråk och tjafs i perioder så har jag alltid varit så tacksam för att James finns i mitt liv. Att jag har haft turen att få vara hans bonusförälder, att Elli släppt in mig så mycket i hans liv och velat dela honom med mig så mycket som hon gjort.

I alla år har C jobbat borta mycket och det har varit jag som fått sköta allt praktiskt med hämtningar och lämningar på förskola, skola och träningar mm.

Vi har många gånger genom åren skämtat och sagt att det är vi som har barn ihop, inte hon och C och så har det nog varit.

Det svåraste har nog varit att jag har sett det från bådas synvinkel och fått höra bådas syn på saker dom varit oense om. Att försöka få båda att förstå den andra och lyssna på varandra. Men också att C velat ändå vara den förälder som tar beslut, går på möten osv men sen har det varit vi som i slutänden ska sköta det praktiska eftersom han varit borta mycket,

Sedan har vi också på sidan haft våran vänskap som fanns innan allt och som kanske inte alltid uppmuntrats.

I nio år fick jag vara bonusmamma innan min Viking kom och mycket förstår man i efterhand som man inte förstår riktigt innan man är mamma själv.  Ett par månader innan Viking föddes så fick James också en lillasyster och det är jättekul för oss att ha barn i samma ålder men kanske inte alltid så kul för James med småbarn överallt. Världens bästa storebror är han i alla fall och jag är så lycklig för mina barns skull som får ha en så fantastisk storebror.

James och Viking

När Viking var elva månader och jag nygravid med Embla så separerade jag och C och det svåraste  för mig var förutom att barnen inte får bo med båda sina föräldrar att jag inte får ha James i mitt liv varannan vecka. Elli och jag pratar dagligen och försöker att hitta på saker och ses med barnen så ofta vi kan så att dom ska få ha en så nära syskonrelation som möjligt. När Viking fyllde två kom dom på kalas som James annars hade gått miste om och det känns så himla fint att vi kan ge barnen det. Jag hoppas att vi kan se till att han och Embla kan få en fin relation till varandra trots att dom aldrig bott ihop, Vi har kommit varandra riktigt nära igen de senaste åren och har stöttat varandra genom mycket jobbiga saker och dom vännerna ska man hålla hårt i. Som man kan vara arg på i stunder men man vet att det spelar ingen roll för det går alltid över och man förblir vänner.

Idag var hon och hennes stora pojkar här och åt lunch och barnen fick leka. När jag nattade Viking nu på kvällen så pratade vi om brorsan och pappa bland annat och han tror numera att James lillebror Benjamin ingår också. Varför inte, blodsband är inte det viktigaste och alla nära relationer man kan ge sina barn är bara positivt. Elli och jag har känt varandra i 16 år nu och ingått i samma familj på ett eller annat sätt och hon känns som en syster för mig,  och hon tycker nog att jag är en lite lätt tjatig storasyster emellanåt,

Även om jag tekniskt sett inte är bonusmamma till James längre så känns han ändå fortfarande som min, jag har sån tur att jag får fortsätta ha honom i mitt liv så mycket trots att jag inte lever med barnens pappa längre. Att jag och Elli och alla barnen runtomkring har en egen familj på något sätt.

Elli har skrivit om det här från sin synvinkel och hennes inlägg kan ni läsa här:  https://blogg.loppi.se/elli/

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. angelica

    Åh jag önskar att vi också kunde få det att fungera så som ni fått/fick det att fungera! Det vore ju drömmen! Tyvärr är det väldigt infekterat mellan min sambo och mamman till hans son och det påverkar oss alla väldigt negativt då hon ska bråka om allt 🙁 detta resulterar i att varannan helg då vi ska ha hans son så mår jag så psykiskt dåligt att jag helst bara vill åka iväg… Jag hoppas innerligt att detta vänder och att tiden kan göra det lättare.. Vi har varit tillsammans i två år nu och det känns som det blir svårare mellan dom ju längre tiden går.

    1. Maja

      Jag förstår precis! Det är så jobbigt för alla när det är bråkigt, särskilt för barnen som känner av stämningen.Jag tror att man måste försöka lägga allt fokus på barnet/barnen som faktiskt inte valt situationen. Alla vuxna måste försöka bita ihop, för sin egen skull också. Har man barn med någon så är man ju kopplade till varandra för resten av livet. Jag har två små barn med barnens pappa vilket innebär att jag har fått öppna upp mitt hem, umgås med honom hemma. Jag har många anledningar till att vara arg och bitter men har valt att se framåt istället. Jag vill att mina barn ska ha en bra relation till båda sina föräldrar och inte behöva välja, jag vill absolut inte vara anledning till att dom känner sig obekväma.
      Du kan inte försöka skapa dig en egen relation till mamman? Man behöver inte vara vänner men kanske ses och ta en kaffe och prata ut. Det finns alltid två sidor och om man bara kan komma till den punkten att man respekterar varandra som viktiga personer i barnens liv, då har man kommit jätte långt.Försök att skapa en egen relation till hans son också så att du kan se fram emot när han kommer <3

Annons
stats